confessions
2008-09-20 ♥ 20:24:35
Jag är inte alls ute efter att få uppmärksamhet nu och jag vet att jag egentligen inte borde skriva dehär här, av alla ställen. Men jag vet inte annars hur jag ska kunna få tag på dig nu, men jag känner att jag måste få lätta på mitt hjärta.
Jag vet inte vad det var för omogen "lek" vi har hållit på med nu den senaste tiden. Vi borde ha pratat med varandra direkt, istället för att ignorera varandra totalt tills det tillslut exploderar som en bomb. Vi har ju hållit ihop i sååå många år och jag vet att det har varit lite av en berg-och-dal-bana, men vi har ändå inte kunnat hålla oss ifrån varandra. Och det måste väl betyda någonting?
Men nu vet jag verkligen inte om jag klarar det här nå mer. Jag trodde att efter det som hände senast, skulle kunna få mig att kunna gå vidare. Jag trodde jag skulle kunna klara det, men jag kan verkligen inte det. Och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Du har nu tagit avstånd från mig, rejält. Och såhär rädd har jag aldrig varit förr.
De senaste veckorna har varit så fruktansvärt svåra, allt som har hänt och allt som jag har fått höra osv. Jag borde ha tagit upp det direkt med dig, men du har inte varit så samarbetsvänlig på den punkten. Det har ingen utav oss varit. Men nu... jag vet seriöst inte vad jag ska ta mig till. Vad ska jag göra?
Det enda jag känner är att jag vill vara med dig, för du får mig att må bra. Även om jag har varit osäker på vart jag har haft dig, så har jag ändå vetat innerst inne vart jag har dig någonstans.
Du anar inte hur svårt det här var för mig att skriva och det här var definitivt inte rätt ställe att göra det på, och det vet jag. Men det är ju här jag skriver om mitt liv och du är en del av det. Nu är det upp till dig vad du vill göra; take it och leave it, så att säga. Jag vill i alla fall vara med dig.
Jag vet inte vad det var för omogen "lek" vi har hållit på med nu den senaste tiden. Vi borde ha pratat med varandra direkt, istället för att ignorera varandra totalt tills det tillslut exploderar som en bomb. Vi har ju hållit ihop i sååå många år och jag vet att det har varit lite av en berg-och-dal-bana, men vi har ändå inte kunnat hålla oss ifrån varandra. Och det måste väl betyda någonting?
Men nu vet jag verkligen inte om jag klarar det här nå mer. Jag trodde att efter det som hände senast, skulle kunna få mig att kunna gå vidare. Jag trodde jag skulle kunna klara det, men jag kan verkligen inte det. Och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Du har nu tagit avstånd från mig, rejält. Och såhär rädd har jag aldrig varit förr.
De senaste veckorna har varit så fruktansvärt svåra, allt som har hänt och allt som jag har fått höra osv. Jag borde ha tagit upp det direkt med dig, men du har inte varit så samarbetsvänlig på den punkten. Det har ingen utav oss varit. Men nu... jag vet seriöst inte vad jag ska ta mig till. Vad ska jag göra?
Det enda jag känner är att jag vill vara med dig, för du får mig att må bra. Även om jag har varit osäker på vart jag har haft dig, så har jag ändå vetat innerst inne vart jag har dig någonstans.
Du anar inte hur svårt det här var för mig att skriva och det här var definitivt inte rätt ställe att göra det på, och det vet jag. Men det är ju här jag skriver om mitt liv och du är en del av det. Nu är det upp till dig vad du vill göra; take it och leave it, så att säga. Jag vill i alla fall vara med dig.
Is it to late...?
Kommentarer
Postat av: Lina
Va tråkigt att du verkar må dåligt. Hoppas de blir bättre :). Skulle inte du kunna ha en frågestund, att vi läsare får fråga frågor? ;).
Trackback
